Samtal/Seminarier Föreläsningar/Bibelstudier Kurser/Predikan
Jag står till förfogande för att undervisa
i de ämnen som finns beskrivna nedan.
Som folkhögskollärare trivs jag bra med samtalets respektive lektionens format, som akademiker gillar jag seminariets och föreläsningens. Som mångårig församlingsledare är bibeltudier och predikan min livsluft.
Kontakt via Discursia AB på e-postadressen:
bo[a]discursia.se
(Byt ut [a] mot @)
Att leva med försoningen - ett församlingsperspektiv
Om förlåtelse, försoning och förtroende
– för drabbade, förövare och Dig som står bredvid.
Jesu Kristi försoning är grunden för vår tro, och även grunden för vår vandring i tro.
Hur lever vi ut denna sanning i den kristna gemenskapen?
Medan Kristi försoning är fullkomlig och vi fullkomligt rättfärdiggjorda, så brister vi ofta i vår vandring, dvs i vår helgelse.
Att leva med försoningen måste därför innefatta en bearbetning av det centrala i försoningen: syndernas förlåtelse och det faktum att även vi kristna sårar och skadar varandra.
Fader vår-bönens: 'förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter/har förlåtit dem som står i skuld till oss' gäller även oss sentida lärjungar, tidsmässigt på andra sidan Kristi fullbordade offergärning.
Vad innebär det då konkret, med avseende på vad det är att förlåta? Hur kan man förlika/försona sig? Hur kan förtroende byggas?
Hur kan den drabbade, förövaren och alla vi som står bredvid bäst förhålla oss?
Vem skall ta ansvar och initiativ till förlikning? Om jag som kristen är svekfull mot min medmänniska,
hur finner jag upprättelse? Räcker det med att hänvisa till att 'försoningen täcker allt' och säga 'förlåt' - eller gör det inte det?
Hur fungerar ’försoning’ i relation till begrepp som 'ånger', 'göra bättring', 'gottgöra' och 'ställa till rätta så långt möjligt' in i bilden? Eller gäller det inte för kristna?
Hur förhåller sig förlåtelse till ’försoning’ i vår relation med varandra? Vem skall försona sig med vem?
I en kristen församlingsgemenskap är tanken att vi skall leva nära varandra.
Hur skall man då som bredvidstående förhålla sig till konflikter utan att bli en likgiltig medmänniska som möjliggör övergrepp?
Vad innebär i detta sammanhang 'att bry sig'? Jesus menade att hans exempel med att tvätta lärjungarnas fötter inför påskmåltiden (Joh 13) var något vi skulle praktisera. Kan vi göra det genom att uppmuntra/förmana varandra?
Hur vi hanterar dessa frågor är avgörande för om en församling skall kunna vara en helande miljö.
[Min bok Förlåtelse som nödvändig frihet (2015) behandlar detta ämne.]
Buden handlar om kärlek
- Guds tio bud i olika traditioner, och vad de säger
om nådens förutsättningar och följder
Hur kommer det sig att Jesus kunde sammanfatta Lagen i att älska Gud över allting, och sin nästa som sig själv?
Och hur kommer det sig att en judisk skriftlärd höll med honom?
Vad innebär det att Lagen inte är en frälsningsväg (Paulus i Galaterbrevet) men att Jesus samtidigt kan säga att Lagen mer än gäller (Bergspredikan i Matteus)?
Varför fungerar det inte att avfärda lagen och buden som något gammalt och avlegat när Jesus kommit? Varför inte, egentligen?
Det första budet i judendomen är inte ”Du skall inte ha andra gudar” utan ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten,
ut ur slavlägret;” alltså inget bud utan en frihetsproklamation.
Eftersom man slår samman de sista två buden till ett, ”Du skall inte ha begär,” blir det ändå tio.
De reformerta och grekisk-ortodoxa traditionerna kombinerar också de två sista buden, men har med ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller
avbild,” så det blir också tio.
Tio bud finns förstås i den romerskt-katolska och lutherska traditionens uppdelning som vi är mest bekanta med, där
begär-förbudet delas upp i två, och där bildförbudet inte finns med, och heller inte judendomens frihetsproklamation.
I alla kristna traditioner faller alltså judendomens första bud bort.
Vad händer om man tar upp det? (Och varför skulle man inte kunna göra det?)
Vi ser på vilka
konsekvenser detta får för Nåd och Efterföljelse eftersom texter i Nya testamentet då hamnar i ett annat ljus - och hur det ljuset i tunneln
ger oss en rimligare relation till Gud.
Profetismen som samtidsbedömning
- varför profeter är så obekväma och varför vi behöver dem så väl
Profeterna har en speciell måttstock i bedömningen av sin egen tid.
Den är Gud väsen av helighet och kärlek såsom
uttryckt i Mose lag, särskilt de tio budorden. Jesus komprimerade dem till två: kärleken till Gud och nästan
– men detta skall förstås i sitt sammanhang och inte tolkas utifrån en relativistisk neutralitet i frågor om ont och gott,
sanning och lögn, rätt och fel.
Profeterna riktar sig främst mot det egna Gudsfolket.
På samma sätt måste predikan (som är profetismens fortsättning) även rikta sig mot gudsfolket/församlingen idag.
Profeterna uppträder inte lika, eftersom deras personligheter och den situation de uppträder i är olika.
Därför är det svårt att veta när man möter den profet. Det är oförutsägbart hur de kommer att bete sig.
De kallar dock ALLTID tillbaka till Gud, och deras budskap är ALLTID i överensstämmelse
med den tidigare uppenbarelsen.
Profeterna har också en positiv sida: de har som klangbakgrund löftena till patriarkerna och deras fortsättning
i den gryende insikten om den kommande Messias. Det är därför det finns så mycket hopp och framtidstro hos profeterna.
Och Gud är densamme.
Profeter rör om. Om man gillar profeter eller ej handlar nog mest om ens inställning till Gud:
nöjd som det är eller törst efter mer?
Kungadömet: avfallssymbolen som blev frälsningskärl
- om Inkarnationen som moralens kraft och
det tjänande ledarskapets möjlighet
Efter intåget i det utlovade Landet (Josua bok) och cyklerna av avfall-nederlag-frälsning-upprättelse (Domarboken) kräver folket
en kung "att styra över oss så som alla folk har," 1 Sam (8:5).
Ett till synes oskyldigt anspråk!
Ur Guds perspektiv innebär det dock ett
förkastande av Honom själv som kung. Folket avvisar den direkta teokratin; att vandra styrda av gemenskapen med Gud.
Profeten Samuel är klar över detta, och är därför bara ett motvilligt redskap för Guds tillmötesgående.
Kungadömet är alltså en avfallssymbol från första början, men till just denna institution
knyter Gud Messiasförebilden och löftena om räddning, såväl för människans frälsning som hennes tjänande liv.
Att Gud brukar kungadömet har nämligen en parallell i Guds människoblivande som den siste Adam, 1 Kor 15:45: endast med den bakgrunden blir
några texter i Nya testamentet fullt begripliga, som t.ex. att nåden skall
härska; dvs 'vara kung': "på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet" Rom 5:21 (Bibel2000).
Guds teokrati kan härigenom återupprättas i människans liv.
En annan parallell till kungadömet/ledarskap och dess nya förutsättningar efter inkarnationen, är när Jesus varnar sina lärjungar för att bli
ledare ('kungar') enligt världens förebilder, Mark 10:42-45. Hur blir då ett 'tjänande ledarskap' möjligt?
Följ även med på en djup dykning i sambandet mellan Filipperbrevet 2 och Första Samuelsboken 8 och 12.
Finns Israel?
- Att den kristna tron har en judisk bakgrund är oomtvistligt.
Men hur skall man som kristen förhålla
sig
till judendomen och staten Israel?
"Frälsningen kommer från judarna." Det var Jesus själv som sade så, i samtalet med den samaritiska kvinna som lät sin kruka stå vid
brunnskanten till patriarken Jakobs källa (Joh 4), mitt emellan bergen Ebal och Gerissim, där Mose förestavat hur 'välsignelser' och 'förbannelser'
skulle uttalas över
israeliterna efter intåget i Kanaans Land, det utlovade landet. Brunnen vid Sikem ligger alldeles utanför Nablus, idag ett fäste för
palestinensisk nationalism.
Vad menade Jesus då, och vad kan det han sade betyda idag? Finns det något förblivande viktigt med det judiska folket, dess kultur och religion?
Och vad gör vi med Paulus som säger till alla av icke-judisk börd ('hedningar', enligt Bibelns språkbruk):
Förhäv dig inte ... det är inte du som bär roten, utan roten som bär dig, Rom 11:18.
Paulus, teologihistoriens gigant, skriver också:
Ser man till evangeliet är det Guds fiender; ser man till utkorelsen är de Guds älskade, Rom 11:28.
Det verkar motsägelsefullt, men vad betyder det?
Det finns dessutom idag en stat som heter Israel, älskad och hatad. Hur skall man som kristen förhålla sig till den? Finns Israel i Biblisk mening?
Magnificat och Benedictus
- om historien, tiden, tempus och nuets lovsång
Marias och Simeons lovsånger (Lukas ev.kap 1) fortsätter att inspirera, och borde få göra det ännu mer, men översättningen i Bibel 2000 som
återges i senaste utgåvan av böneboken 'Tidegärden' (Tidbönsboken, Libris) krånglar till det.
Från att ha varit lovsånger till, och beskrivningar av en Gud som verkar i historien, har de nu blivit allmänna
uttryck för ett gudshandlande som inte riktigt når ned till och fäster i verkligheten. Varför blev det så?
Vi skall se närmare på förutsättningarna för och följderna av när verbens tidsformer omdefinieras. Vad är egentligen 'tempus' för
något och 'aspekt'? Vad betyder detta för bibelbruket och för vår känsla av delaktighet?
GT:s kronologi & geografi
– när och var hände vad?
Gud är historiens Gud, och därför nuets. När vi bara och endast vill ha 'Nuets Gud' får vi ingenting, för Gud kommer inte till oss utan Historia.
Han kommer till oss i vår egen historia: redo att hela och läka; redo att undervisa och vägleda; redo att skapa oss en framtid, dvs
sett ur en längre framtids perspektiv: en historia. Gud är inte existentialist, ens i nuet.
Som historiens Gud kan Gud göra något i nuet. Allt har sin grund i, och hämtar sin kraft ur, Inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus
Kristus. Det var en unik historisk handling med förblivande konsekvenser i nuet.
Men Gud blev inte nuets Gud med historisk förankring då Jesus föddes. Historien går längre tillbaka än så
Gamla testamentet har en kronologi. 'Kronologi' kommer av det grekiska ordet 'Chronos' som betyder tid; lineär tid, tid som går och bildar
sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader, år, decennier, sekler, årtusenden. Hela tiden är Gud med.
Ryck loss Gamla testamentet från historiens tid och texten torkar.
Men låt Ordet få ha det samband med historien som det gör anspråk på, och texten får liv och kraft.
Ordet har dessutom inte bara hänt i TID; det har även hänt på PLATS. Det har utspelats någonstans; här på denna jord, samma jord som du och jag
trampar, och vi kan resa till de orter som nämns i Bibeln. Världen var och är spelplatsen för Guds stora drama med mänskligheten; detta är ingen
virtuell värld, utan en värld som man kan ta på.
Och just därför kan Gud röra vid dig och mig.
Bibelteologi
- att se teman och sammanhang; att lära känna Gud
Det finns olika teman
återkommer i Bibeln (alltså i GT och som fortsätter i NT, och i kristen troslära när denna är
som bäst, dvs med ständig koppling till Guds Ord).
Det gäller teman som 'Skapelsen och historien', 'Fallet' (i kristendom och judendom), 'Uväljandet',
'Det ställföreträdande offret', 'Befrielse', 'Förbunden', 'Lagen' (som Uppenbarelse/Undervisning/Vägledning).
Men dessa teman uppkom inte, och kan inte heller studeras, i ett vacuum, utan i de speciella förhållanden som Guds folk befinner sig i.
Gudsfolkets relation till dessa teman betyder nämligen olika ting beroende på i vilken situation det behöver Guds hjälp.
Folkets reaktioner lär oss också en hel del om såväl vår situation som oss själva.
Och syftet med allt detta, vad är det?
Jo, att lära känna Gud; hans natur och personlighet och karaktär, inte genom att spekulera om Gud, utan
genom Hans handlingar.
(Innan man studerar 'Gammaltestamentlig bibelteologi' bör man nog dock först skaffa sig en 'rotblöta i GT', dvs lära sig dess innehåll,
och 'GT's kronologi och & geografi',
eftersom de kunskaperna ligger till grund för alla teman och situationer.)
Ytterligare seminarieämnen
Även andra ämnen med anknytning till Bibeln intresserar mig, och som jag ägnat en hel del tid åt att studera
och även att undervisa om.
Det kan t.ex. gälla 'Jobs bok och lidandet' - för den som inte riktigt får ihop detta med att Gud är kärlekfull
och allsmäktig, samtidigt. Så låter i alla fall den klassiska definitionen av 'teodicé-problemet'.
Men det kanske ligger närmare än så? Hur klarade sig Job; hur härdade han ut?
Livet kanske inte i första hand var en teori - för honom heller.
HÄR kan du förresten höra en predikan om detta.
Och, ja!, predikar gör jag gärna, och då allra helst Evangeliet.