3 Mos 17-27 Livet i förbundet

"Ni skall vara heliga, ty jag Herren, er Gud, är helig" (19:2).
Det vill säga: den man umgås med blir man lik. Eftersom jag, Herren, är helig, så innebär det att ni också kommer att bli det: förvänta detta och låt det ske med er. Rent praktiskt kommer det att fungera så här...:
Detta är det positiva sättet att se på helgelsen, och det är bibliskt, såsom också den nytestamentliga utläggningen i 1 Petrusbrevet visar.

Och eftersom helighet i uppfyllelsens ljus grundas på Lammets utgjutna blod (1Petr 1:16-25) så motiveras även inom Sinaiförbundet i GT livet i förbundet av blodets helighet. Blodet bär syret, och därmed livet, till hela kroppen. Än idag kan inte blod tillverkas på konstgjord väg, utan måste ges av en människa till den som saknar. Detta betyder inte, att själen på något mystiskt sätt är bundet till de röda blodkropparna, så att blodtransfusion vore förbjuden, utan endast att vi som hednakristna idag bör undvika blodmat av respekt för att det som bär livet, utanför denna sin funktion, är reserverat för offer inom förbundet. Jesu offer bekräftade detta (Apg 15:19,20).
Livet i förbundet är helighet på blodets ställföreträdande grund: det är Herrens helighet vi av nåd gestaltar (kap 17). Helighet är ingen prestation. Därför har Herren rätt att förvänta sig helighet av oss - liksom han gjorde det av israeliterna.

I kap 18 talas om förbjudna sexuella förbindelser, och vers 25 förklarar att det löftesland, dit israeliterna var på väg, hade spytt ut sina tidigare bebyggare på grund av sådana förbindelser. Det Heliga Landet (det Avskilda Landet) kommer att göra likadant igen om israeliterna inte är annorlunda!
Tillämpningen på oss kristna är uppenbar: löfteslandet motsvaras i vår upplevelse av den uppgift Gud berett för var och en av oss. Han har frälst oss ut ur vårt Egypten, dvs vårt syndaliv, men utan helighet kan vi inte komma in i och förbli i vårt löftesland, dvs tjäna i den uppgift Han avskilt oss för.

För att förbli i helighet är högtiderna, rätt firade, en ofantlig tillgång, därför att de alla påminner om Guds skapelse- och frälsningsgärningar. Sabbaten var i sig ett tecken mellan Gud och förbundsfolket, ja, den är ett evigt tecken mellan Gud och Israels barn, det judiska folket (2 Mos 31:13,16). Vilan skulle minna om Guds avslutade skapelseverk.
Påsken markerade början på det religiösa året. Vi vet alla att den celebrerade uttåget ur Egypten, på samma sätt som vi minns Jesu uttåg (Luk 9:31) ur denna värld genom brödsbrytelsen (nattvarden).
Även sabbatsår och jubelår bär vittnesbörd om beroendet av Herren (kap 25). Landet och uppgiften tillhör Honom! Det sjunde året skulle åkrarna inte besås och vingårdarna inte skördas, ty landet skulle vila. Herren var helt klar över att detta krävde tre års grödor (25:22). Det femtionde året skulle släktegendom återgå till säljaren, och pris på åkrarna sattes efter närhet till jubelåret. En märklig samhällsekonomi! Allt hade sitt ursprung i Guds frälsningsgärning (25:25-38). Helighet i livet i förbundet betydde praktisk barmhärtighet mot medmänniskan (25:39-55).

De utlovade välsignelserna för de lydiga och bestraffningar för de olydiga (kap 26) tillhör för alltid livet i förbundet!
"Låt inte bedra er. Gud lurar man inte: vad man sår, det får man också skörda" (Gal 6:7).

GT-navigering