2 Sam 2-7 Kung David regerar!

När kung David blivit krönt av Juda män uppstår ett inbördeskrig. Den döde kung Sauls styrkor anförs av Abner, som också utropat Sauls son Is-Boset till kung över alla de övriga av Israels stammar, kap 2.

Det är i Abners övergång till David som förbindelsen med det förgångna framträder. Profeternas löften till David var tydligen välkända, och nu bekänner Abner: "...ty så har Herren sagt om David: genom min tjänare Davids hand skall jag rädda mitt folk Israel ... Davids tron blir upprest över både Israel och Juda" (3:18, 10).
David blir hela Israels kung i kraft av Guds löfte, och i centrum av löftesordet ligger utkorelsen (liksom var fallet med Abraham), och därmed att initiativet och verket är Herrens. Detta erkänner de övriga stammarna efter Joabs skändliga mord på Abner:

Redan för länge sedan, då Saul ännu var kung över oss,
var det du som var ledare och anförare för Israel.
Och till dig har Herren sagt: du skall vara en herde för mitt folk Israel" (5:2).

David intar nu Jerusalem, staden från vilken präst-kungen Melki-Sedek burit ut välsignelser till Abraham. David låter Jerusalem bli huvudstad och enar härigenom syd (Juda) och nord (Israel). Staden låg nämligen mitt emellan och tillhörde inte någonderas territorier.
Filistéerna, ärkefienden, de som dräpt Saul och Jonatan, krossas nu i grunden av David. Herren leder honom i striden.

Kap 6 ger oss en andra koppling till det förgångna, ty vad är Davids transport av uppenbarelseskrinet (arken) om inte ett bejakande av förbundet på Sinai mellan Herren Gud och Israels folk?
När arken omsider placeras i ett tält i Davids stad (den bergtunga som sträcker sig söder om nuvarande Tempelplatsen) förrättar David offer enligt föreskrifterna i 3 Mosebok.

David, utkorad enligt löftet, bekräftar Guds frälsningsgärning ur Egypten genom att föra upp förbundets tavlor till hjärtat av nationens huvudstad, i löfteslandet.
2 Sam 7 är ett av GT:s viktigaste texter. Här sluter Gud med David ett förbund, som får en allt överskuggande betydelse för kungatidens historia och profeternas budskap:
David vill bygga ett hus åt Herrens ark, men får nej - och avstår! (Saul avstod inte från det prästerliga.)

Låt oss nu minnas martyren Stefanos tal, Apg 7, i Nya testamenet. Det är för sin tolkning beträffande templet som Guds boning han blir stenad. Herren Jesus själv undervisade sina lärjungar om det dåvarande templets relativa betydelselöshet jämfört med sin egen kropp.
I denna frälsnngshistoriens fortsättning kan vi förstå Natansprofetian: att Gud vill ge åt David något bättre: "Så förkunnar nu Herren för dig, att Herren skall bygga ett hus åt dig" (7:11).

Davids liv som förebild för inkarnationen djupnar här alltmer. Läs 7:18-28 och dela Davids egen tacksägelsebön, i förundran och begrundan över det kungadöme som skall bestå till evig tid!

GT-navigering