Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
Bo Krister,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

GT-navigering


2 Mos 1-19 Ut ur Egypten, upp på Berget

Ett spädbarn drivande omkring ut i Nilflodens vatten i en korg - se där förspelet till historiens märkligaste folkfrälsning (kap 2)! (Situationen skulle - om inte upprepas, så i alla fall - få en parallell ett och ett halvt årtusende senare, femtio mil längre åt nordost, inför historiens enastående individfrälsning: då låg Gud själv där i vaggan och skrek. Varför tar Gud alltid sådana risker?)

Fyrtio år senare är allt tillspillogivet: en enastående karriär är ödelagd och dråparen Mose flyr ut till ensamheten i Sinaimassivets bergsöken (kap 2). Vad tänkte han därute i öknen?
Började Gud redan nu tala till honom om skapelsen och den forntida historien i bergsmassivens mäktiga rödskimrande stillhet, alltmedan får och getter nafsade efter öknens magra bete?
Men så: busken brinner! Och Mose beskådar synen. "Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, era fäders Gud." "Jag har hört, jag har sett, jag vet," "Jag är den jag är." Den nu åttioårige mannen förstår att Gud själv aktivt kommer att vara med (kap 3). Initiativet är åter Guds!

Så står han nu i palatset igen, med den inre blicken fäst på Honom som ingen kan se (Heb 11:27), denna gång som bemyndigad representant för sitt folk: "Så säger Herren, Israels Gud: släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen" (kap 5).
Och natten kommer då lammen slaktas, då bröden bakas med hast, då man sitter hukande och uppbrottsberedda medan blodet droppar från övre dörrträet och sorgeskriken fyller natten i deras hus där ingen påskmåltid firas, där mordängeln inte går förbi (kap 12).
Uppbrottets timme är inne! Över två miljoner människor på vandring. Och havet delar sig! Vattnet står som en vägg på båda sidor men faller tillbaka över vagnar och ryttare (kap 14).
"Herren är min starkhet och min lovsång och han blev mig till frälsning." Den sång som så ofta i Israels historia skall ljuda efter räddning ur fara (ja, som Gud själv skall sjunga inför sitt personliga uttåg ur världen, Matt 26:30, Luk 9:31) tonar nu fram över Mose läppar.
Uttåget har skett! Ett frälsat folk står på den andra stranden. Vandringen mot löfteslandet kan börja - men inte direkt: "När du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg" (3:12). Kosan styrs allstå mot foten av det berg där busken brann.

Nu skall ett FÖRBUND slutas. Israel skall bli Guds egendom framför alla andra folk på jorden. Scenariot är värdigt en mastodontfilm i tjugonde århundradet, men här är det verklighet. Här är det Gud som står för hela rekvisitan.
På tredje dagen dundrar och blixtar det. Berget höljs i tunga moln, och ett mycket starkt basunljud hörs. Rök och eld stiger upp och basunklangen blir allt starkare. Hela berget skälver!
Mose talar och ...Gud svarar inför allt folket!

Och Herren steg ned på Sinai berg, på toppen av berget, och Herren kallade Mose upp till bergets topp. Då steg Mose ditupp. (19:20).

GT-navigering